Art critics
WORDS ABOUT
Anne Pilgrims konst – hjärtats rena röst
När jag mötte Anne Pilgrims målningar så erfor jag hur jag slussades in i en oändligt rik och poetisk bildvärld. Här handlar det om en fantasins rikedom och om en lyrisk ådra som berikas av hennes nyfikenhet. Anne Pilgrim bjuder oss alla in i hennes värld som pendlar mellan magi, skönhet och naivistisk längtan.
Anne Pilgrim kom med sina bilder in i min tillvaro just när jag höll på att förlora något av fotfästet i tillvaron. Tillika hade min nyfikenhet på konst drabbats av en mental trötthet. Kort sagt: jag hade sett mig mätt på så mycket av konst som alls inte längre förmått eller mäktat att locka mig till vare sig nyfikenhet, glädje eller magi.
Så fick jag se denna Anne Pilgrims konst som jag upplevde (och upplever) som biljetter till en värld – en tillvaro – av kärlek. Jag vill påstå att det är just draget – innehållet – av närheten till kärlek som gör hennes konst – hennes bildvärld – så rik, så sensuell och så lockande. Bilderna utstrålar något som jag upplever som inbjudan till både magi (metafysik) och emellanåt också en oändligt vacker lek med former och färgernas rikedom.
Men men, inte alls och aldrig tomma gester, menlöst och meningslöst ytspel. Nej, i stället bilder som uttryck för en själens rikedom.
Så läser jag en text om Anne Pilgrims bakgrund, om hennes ”öden och äventyr”. Och då förstår jag att hon rest en myckenhet, och att denna rika bakgrund av upplevelser satt starka och outplånliga avtryck i hennes själ. Och det har resulterat i en konst så full av rikedom.
Så ser jag till exempel hur hon bygger upp en sorts farkoster som skall locka oss att ta trippen ut i rymden, om det än är bara fantasins universum som vi skall möta. Den farkost som ska ta oss ut i det okända är rikt smyckad som vore den gjord av pärlemor, guld, silver, gyllene vävar och vackert dekorerade drömmar.
Och som jag ser det så är det just som en sorts vägvisare mot vårt inre liv, våra drömmar som Anne Pilgrims konst har sin djupaste mening.
Jag ser något oändligt rikt och vackert i en bild som hon kallar ”Rishi – the one who sees”. Målningen är en blomma av små dekorativa blad som bildar en lockande växt, en konstruktion av fantasilek, med inre allvar som botten.
Det är så att Anne Pilgrim äger en ovanlig och mångfacetterad egenskap och attityd som konstnär. Ibland kritiseras sådant och kallas splittring och konstnärlig hemlöshet. Jag ser det i stället som en konstnär med stor rikedom och med många strängar på sin lyra. En själ som öppnar sig åt skilda håll.
Så möter jag i hennes konst några målningar som hon kallar ”Micro Cosmos”. De är lekfulla, till synes spontana utflykter i det som kanske skall vara en rymd?
Jag börjar nalkas en del i hennes värld av målningar som jag tycker allra bäst om. De som lockar mig mest. Då ser jag en målning som måste vara ”Eva och ormen i Paradiset”. Det är en nästan ståtlig och aningen litterär målerisk skildring av ett känt tema. Ödesmättat, dramatiskt stilla måleri.
Så den målning som jag känner allra starkast för, en naivt gestaltad målning av en kyrka som bär den inbjudande titeln ”Kom in”. En berättelse om en värld, ett samhälle som borde välkomna alla i gemenskap.
Det finns en oskrymtad charm i den bilden och den visar på ett varmt bultande hjärta. Det är prov på en konst som inte ett dugg har med utanverk att göra, utan som i stället är den vackra sångens ömhet och omedelbarhet.
Tack för att jag fått möta ditt hjärtas poesi i bild, Anne Pilgrim.
Stig Åke Stålnacke
Konstens frihet för en bättre värld
Människans fria skapande. Hur fritt är det egentligen? Kanske var det fritt långt tillbaka i tiden. Men sen kom kraven från olika håll. Från kyrkan, från härskare av olika slag, från förmögna personer. Även från konstnären själv. Men finns det ett kravlöst skapande? En skapelseprocess där det inre får styra tillblivelsen? En konst utan skolor och påtryckningar? En konstnär som har funderat mycket över de här frågorna är Anne Pilgrim. Och när man tittar på Anne Pilgrims bakgrund inställer sig fler frågor. Hon har vuxit upp på Jamaica och Guyana, hon har en svensk mamma med härkomst från Ukraina och Ryssland och en pappa från Västindien. Hur påverkar en sådan bakgrund det konstnärliga uttrycket? Finns det konstnärliga gener?
Anne Pilgrim har målat i olika stilar men arbetar numera mest i det förutsättningslösa skapandet. Men går man tillbaka till hennes historia så ger bilden ”Entranced” en ingång till hennes nuvarande måleri. ”Entranced (Hänryckt, förtrollad)” är en drömsk, föreställande bild med en ung sittande, naken kvinna, blickande in mot en tät buske med paradisiskt vackra fåglar. Och en stor rund och gul måne lyser över motivet.
Jag kommer att tänka på Paul Gauguin och hans söderhavsbilder. Gauguin hade några barndomsår i Peru, han trodde att han hade indianska rötter från Inka-tiden och detta kom att påverka hans senare målarliv. Han betraktade sig som en ”vilde” och bröt mot alla konstnärliga konventioner, skapade sin egen värld. När jag ser Anne Pilgrims ”Entranced” så upplever jag ett liknande uppbrott. Det är inte bara en ung flicka som hänryckt sitter i månens glans, nej, det är säkert också en ung kvinna som kanske bävande ser fram mot sin förvandling till mogen kvinna, till ett nytt liv.
Detta är även ett bildmässigt uppbrott. Här finns influenser från uppväxten på Jamaica och Guyana. Men det är också en målning som pekar fram mot det skapande som hon nu föredrar, det fria, kravlösa. Målningen tycks förebåda inträdet till det nya.
Anne Pilgrim fick sin första konstnärliga utbildning som 11-12-åring i Guyana, i akvarell och olja. Och på Jamaica studerade hon konst och musik, inom musiken främst klassisk gitarr. Men bara efter ett åt måste hon börja arbeta och sedan blev det ett stort uppbrott, familjen flyttade till Sverige.
Ingen människa, ingen konstnär, är oberoende av sina ”rötter”. Och skall inte heller vara det. Men varje människa, varje konstnär, måste för sin personliga utveckling gå vidare. Och det har Anne Pilgrim verkligen gjort. I Sverige kom hon 1993 i kontakt med Vedic Art, en konstriktning som bekänner sig till det fria, kravlösa, skapandet. Konceptet är enkelt – eller mycket svårt. Man behöver egentligen ingen direkt konstnärlig utbildning. Känner man behov av att skapa något, uttrycka något, så arbetar man kravlöst. Det är det inre uttrycket som är betydelsefullt. Och Anne Pilgrim har sedan 1996 varit lärare i Vedic Art.
Hon har bott i Norrtälje i drygt 30 år och haft flera utställningar där. I början av 2000-talet studerade hon på Väddö folkhögskolans linje ”Färg och Form”, ytterligare ett steg i hennes utveckling.
Senare, 2012, kom hon i kontakt med Zentangle, en konstinriktning som har vissa likheter med Vedic Art. Den bygger, enkelt uttryckt, på det mönsterliknande klottrande som vi förr, vid den gammeldags telefonen, kunde hålla på med i lätt distraktion. Ett klottrande som i dess yttersta del har resulterat i vår tids muralmålningar, graffitti – ett klottrande som från att ha betraktats som ren nedsmutsning numera i sina bästa skapelser fått status av konst.
Man kan när det gäller Zentangle tala om en sorts korsbefruktning, om gamla och nya mönster och hur dessa uttrycks genom form och färg. 2014 började Anne Pilgrim experimentera i denna konstform och numera är hennes arbeten huvudsakligen inspirerade av denna metod, vilket inte minst märks i en underbar målning med varmt röda, pilspetsade blad i ett organsiskt, klassiskt mönster.
Men innan vi går vidare i Anne Pilgrims bildmässiga utveckling skall vi ta del av hennes akrylmålning ”Welcome in (Välkommen in)”. Den visar en kyrka, belyst liksom ”Entranced” av en stor rund och gul måne. Det är ett naivistiskt måleri. Till vad? Kanske just till konstens evangelium.
Jag kan inte låta bli att tänka på Marc Chagalls med tak och flygande människor. Här är det månen och ett gyllene kors på kyrkspiran som tycks vara på väg att fara upp i molnen, upp i den fria rymden. Och därmed närmar vi oss det verkligt fria måleriet, det tyngdlösa, som har att göra med planeter och nebulosor. Stora som små.
I bildserien ”Microcosmos”, t ex akrylmålningarna I och IV, har Anne Pilgrim verkligen skapat en bildmässigt förlöst och egensinnig värld. En värld av glimrande skönhet, med blåglänsande små planeter eller en sort av ädla stenar. En värld i svagt rosenrött, en värld att längta till.
Så till några små, små akrylmålningar, från 10 till högst 32 cm multiplicerat med olika andra små mått. Små bilder kan tala lika bra som stora. De kommer mera ödmjukt till en, påkallar uppmärksamhet på ett stilla sätt. Sådana målningar är ”Stillhet”, ”Det allestädes närvarande”, ”Presence/Närvaro” och ”All This is That”. Det är små, mönsterliknande juveler till bilder, som talar om både gammal tid, nutid och framtid.
De berättar om en konstnär som är i ständig perceptionell utveckling, en konstnär som har tagit med sig uppväxtens bildmässiga intryck, bearbetat sin kulturella bakgrund, omvandlat det nya och förvandlat alla delarna till en intressant och spännande upptäcktsresa i konstens värld. Men också i allas vår värld.
För konsten som den representeras av Anne Pilgrim och hennes sökande är en hjälp för var och en att nå fram till en bättre förståelse av vårt känsloliv, vår fria tankes möjligheter, dess utvecklingsmöjligheter. Helt enkelt en möjlighet att lära oss att förstå oss själva. Hon målar, som det står på hennes Facebooksida, för ”fred och en bättre värld”. Ja, bättre kan konsten inte fungera.
Hans Janstad
Konstkritiker